fredag 23 mars 2012

Aniara - Harry Martinsson

Dystopisk sci-fi på vers? Ja tack!
Aniara är ytterligare en av böckerna på min läslista i litteraturvetenskap. Jag hade inga som helst förutfattade meningar om den eftersom jag aldrig ens hört om den tidigare, utan det var en förutsättningslös läsning som tog sin början i går eftermiddag. Jag fastnade direkt.
Jag är inte något överdrivet stort fan av science fiction, inte heller dystopier, ändå for Aniara rätt in i hjärtat på mig med sin mörka, tomma rymd, sin hopplöshet och omöjliga återvändo. Poetisk kritik, en sorglig sångsamling fylld av tomhet, längtan och trötthet - det är Aniara.
Och den är fullkomligt underbar.


Tyngdkraftsrubbningen,
som grep omkring sig, sände kaosvågor
igenom själarna
när tusen vibrationer som vid stötar
mot hårda berg vart hjärta genomskälvde
med sådan skräck att ingenting på resan
var likt den hemska ångest som snart fyllde
med skrik av skräck de salar och de gångar
där trängseln själv
blev dödande:
en mänskokvarn
av människors rädsla driven
i vanvettsvirvlar malande sig själv.
(Ur sång 69)

2 kommentarer:

  1. Vilka underbara böcker du läser! Aniara är ytterligare en av mina favoritböcker =) Väldigt hemsk, men också väldigt vackert skriven.

    SvaraRadera
  2. Ja, det finns onekligen en hel del ädelstenar på den här litteraturlistan! Aniara var verkligen helt... jättefin. Hemsk, ja, men otroligt vacker.

    SvaraRadera