Det har gått över två år sedan jag första gången kände suget efter att läsa Drottningens juvelsmycke, och inte förrän nu har jag lyckats. Stort tack till min lärare för att hon lät min grupp arbeta kring just den här boken i Almqvists bibliografi - annars hade det väl tagit åtskilliga år till innan jag kommit till skott.
Drottningens juvelsmycke är ofta benämnt som kronan på Almqvists författarskap. Då jag ännu inte har läst något annat av honom kan jag varken säga emot eller hålla med, men vad jag däremot kan säga är att detta utan tvivel är en stor roman. Byggd på en realistisk grund höjer den sig mot romantikens skyar, väver samman historiska fakta med uppdiktade händelser, innehåller djupaste symbolik och gläntar på dörren till stora tankar om universalpoetik och den fullkomliga människan. Persongalleriet är stort och i centrum finns den ständigt lika undflyende, den mystiska och förtrollande Azouras Lazuli Tintomara la Tourne Rose.
Jag skulle kunna ägna flera timmar åt att redogöra för symboliken, för personernas handlingar, för mystiken och filosofin, för hur språk- och klasskillnader avbildas - men jag har redan gjort det tillsammans med mina litteraturvetenskapskamrater. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en helt fantastisk bok som kan läsas om och om igen, och som på många sätt är lika angelägen i dag som när den skrevs för nära två hundra år sedan.
Ni undrar varför jag ville läsa den? Jag läste för två år sedan en kurs om Maria Gripes författarskap, där vi pratade mycket om Saga Carolin (från Skugg-böckerna) och Tintomara. Det finns gott om likheter mellan dessa två och inte minst mellan andra delar av böckerna också, vilket egentligen skulle vara föremål för både en och tio uppsatser (och har varit det också!). Men ge er på den här nöten: Jämför Pippi Långstrump med Tintomara! Personligen ser jag bland annat namnen som en gemensam nämnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar